kiara

Jag hade tänkt och berätta lite om min förredetta foderponny.
Hon heter Kiara och är född 2001 och va en korsningsponny som va 147/148 cm hög.
Hon va western riden innan hon kom till sverige. Dansk inport tror jag det va.
När hon kom va hon tjock och omusklad. Men jag blev kär i henne första gången jag såg henne på ridskolan!
Så jag frågade thina vem hon va osv... och då sa hon att det va en ny ridskoleponny.
Och då frågade jag ju självklart ''kan inte jag få rida henne nästa vecka på ridlektionen?!''
och självklart så fick jag ju det! Och då när vi kom till stallet så borstade vi hästarna och gjorde dom klara för ridlektion. När jag hoppade upp på henne så stog hon blick stilla och lyssnade bara på mej. Hela ridlektionen gick underbart. Och jag komihåg efteråt att jag började mitt tjat på mamma ''kan inte jag bli fodervärd på henne!!!!!???'' ''snälla!!!'' ja ni vet ju själva hur man tjatar ;)
 Och jag tjatade och tjatade.. Men det hjälpte inte..
Jag va ledsen varje dag och grät ibland på kvällarna för att jag ville så gärna bli fodervärd på henne.
Och sen så kom jag på en kväll att det va hopptävling nästa helg och jag va ju tvungen att vara med!
Så jag skrev upp mej på 40 cm. Och hoppning va ju inte hennes bästa gren.
Hon hade ganska svårt att bedömma avståndet och innan en bom hoppade hon gärna 2 m innan.
Men jag ville ändå vara med. Och så va det dags för tävling då. Jag kom ihåg att jag va jävligt nervös! Men jag försökte ändå tänka positivt. Och det hjälpte... vi klarade oss runt på banan utan några stopp eller rivningar.
Men allting va väldigt obalanserat och ostabilt och fort gick det med kom jag ihåg. men men!
Sen så fick jag henne ganska ofta på ridlektionerna.. och jag blev så glad när jag fick henne!
men jag blev väldigt sur när jag inte fick henne.
Och jag fortsatte att tjata på mamma och pappa och gissa.. Jag blev tillslut fodervärd på henne!
Ojj hjälp va glad jag blev! jag fick nästan glädje tårar kom jag ihåg (A)
hehe!
Och så va det då dags för ''första'' ritten.
Eftersom hon va western riden innan så va hon van att gå på starka bett och så fort man tog henne i munnen så dök hon ner med huvudet direkt. Hon drogiväg såfort man galopperade, det gick inte att samla henne. hon kunde bara gå i ''form'' och springa fort. Men vi kämpade på!
Jag började träna för en privattränare på fredagarna som hette Madelene.
Det gick jättedåligt i början och jag va missnöjd varje gång...
Men vi fortsatte och kämpa!
Och sen än dag kom mamma och sa till mej att jag fick bli fodervärd 2 dagar iveckan istället för en.
och då kan ni ju förstå hur glad jag blev, haha!
hjälp min mamma blev nästan till en pannkaka så hårt jag kramade henne!
Och det gick bara bättre på träningarna... men ihoppningen gick det väl inte så bra..
Hon fick mer och mer muskler och blev smalare & smalare.
Sen va det dags för nästa hopptävling, 50 cm blev det denna gången.
Jag skulle aldrig skrivit upp mej på 50, jag skulle ha tatt kryss. Hon va jätte spänd på framridningen och lyssnade inte ett dugg å mina hjälper eller min röst. skule hoppa en oxer men det gick inte hon hopapde 5 m innan och slängde sej över och drog ner huvudet efter hindret så jag va nära på att trilla av på varje hinder på framhoppningen. På banan så stannade hon 4 gånger på första hindret och jag fick 24 fel tror jag. (det va banträning och där går det inte på tid eller nått så man fick en rosett varesägej eller inte)
Och jag va väldigt missnöjd efter den tävlingen...
Så jag höll mej helst till dressyren efter den tävlingen. Madde träningarna gick bättre o bättre och jag va jätte glad efter varje träning. Hon började förtå att man inte behöver skena varje gång man fattar galopp och att hon inte har ett starkt bett in munnen.
Men nu blev det vinter....
Och så en fredag när det va träning så skulle jag trava av henne och då rasade all snö på ridhus taket så hon skenade iväg och jag föll av och låg där på marken och skrek och kunde inte röra mej.
jag fick panik och trodde att jag hade blivit förlamad.. men jag kdune röra tårna så då kudne jag pusta ut.
jag låg på marken i 40 min och skrek.
men sen fick de bära mej till bilen och så åkte vi hem för jag vägrade åka till akuten, haha jag varit där innan så jag vil inte vänta i 8 timmar som jag väntade sist + en operation oxå ;)
Så vi åkte hem och jag fick ligga i badkaret med varmvatten för att värma upp lederna/musklerna vid svanskotan. och efter detta då kunde jag inte rida  på flera veckor. Men sen (efter några veckor) började jag rida lite smått. Och det gick ganska bra dock hade jag j*vligt ont!
men det sket jag i!
men sen släppte det.. men jag hade fortfarande ont och för er som inte vet så va det 1,5 år sen det hände och jag har fortfarande ont. Sen blev det år och det vadags för våran första dressyr tävling!
En klubbdressyr bara , men ändå!
Jag red en LD & LC.
Hon va jätte fin på framridningen! lyssnade på mina hjälper osv.
i LD så va hon lite spänd då hon aldrig hade sett ett dressyr staket tidigare ;)
Men hon skötte sej!
Sen i LC så va hon ltie trött och jag fick ligga på med skänkel väldigt mycket, hon va inte lika spänd i LC som hon va i LD. Det gick verkligen skitbra tills den sista galoppen och inridningen i trav. hon hoppade över staketet, HAHA! hjälp vad jag skrattade när jag såg det på film sen efter tävlingen, haha! 
men jag fick mest procent i min klass ändå ;)
Sen så blev det sommar...
Jag va i stallet varje dag och skötte om henne, dock fick vi inte rida ;/
men sen så kom ''hyr'' veckan och då hyrde jag henne varje dag!
men...
detta skrev vi upp på oss 4 veckor innan ''hyr'' veckan kom. Och jag åkte på semester i 1 vecka så jag kom tillbaka precis innan vi skulle ha ''hyrveckan'' och gissa vad som hände då..
Kiara hade fått ett ormbett. Och helvete va rädd jag blev, jag trodde fört inte på Hannah när hon sa det.
Så nästa dag tvingade jag mamma att skjutsa upp mej till stallet. och hon stog där inne i en box,
mager, blödig, varig och skitig.
det va hemskt.
Jag gick in till henne och klappade henne och bara stog och tittade, jag kunde ju inget göra..
Hon fick medicin och massa sånt, men sen då var hon hade blivit huggen ville jag inte tänka på..
precis på kindkedjegropen.. och svullnaden blev bara värre och värre för varje dag, och den kunde gå upp till käftgropen och blev hon svullen där så kunde hon dö.
andingen och maten kan inte gå förbi där då.
och jag va LIVRÄDD att hon skulle somna in. Jag cyklade till stallet varje dag och tog hand om henne.
Thina (stallchefen) gav henne medicin osv.. och det blev lite bättre iaf..
Men svullnaden ville inte gå ner...
Vetrinären kom och skulle klämma ut varen i ''bubblan'' som va ca 5 cm stor. Och det kom gaaaanska mycket var kan jag ju säga. Så min hyrvecka kunde jag ju bara glömma...
men efter några veckor skulle jag testa och rida på hackamore.. och det gick dock inte så bra x)
Hon trodde att man kunde dra iväg när man inte hade något bett i munnen..
hah så det gick väl inte så bra ;)
Sen va det ju betessäsong så då kunde jag ju inte rida henne på 5-7 veckor.
Men sen skulle jag sätta igång henne igen.. och det gick bättre denna gången för då förstod hon lite att man inte behöver dra iväg att och hackamore är som ett ''bett''
Sen kudne jag lite smått börja rida henne med bet, men fick rida utan nosgrimma så att det inte skulle trycka på ''bölden''
Det gick förvårnansvärt bra! och vi började galoppera lite mera och fick ner tempot någon anorlunda.
Sen gick det några veckor... och nu va det dags för Klubbmästerskapen i dressyr!
Och självklart skrev jag ju upp mej, det fick bli klasserna LD & LC (mästerskapsklassen)

Och så va det då dags för tävling, hon stog knoppad och klar och redo för tävling!
Jag va faktiskt inte så nervös i LD, men i LC som va ja vääldigt nervös!
På framridningen va hon så jävla underbar. Honv a helt fokuserad på det hon skulle göra lyssnade till 110 % på mina hjälper. Värmde upp ganska mycket med skänkelvikningar och lösgörande.

i LD: Hon va skitfokuserad och cool lugn, hon va lite spänd med transporten där domarna satt, men det gick bättre sen.
 i LC (mästerskapsklassen) : Hon va lite trött, men ändå pigg och framåt. Hon koncentrerade sej även denna gången oxå och va inte lika rädd för transporten.
Efter LC så fick vi vänta ganska länge på reslutatet, och tillslut så hörde jag domaren gör klartecken till prisudelarna att ta fram rosetter, och då sa hon i högtalaren:
Och ni vill vi ha in Emelie Hansson på Kiara.... Och gissa om någon blev glad?!
haha! Ja då va det att gå in på banan och få 2 blågula rosetter och en medalj. Och sen ett ärevarv!

Dagen efter red jag Kiara i ridhuset och hon va så underbar!!! asså den ritten går inte och beskriva!
Hon va kontrollerbar i galoppen, klockrena skänkelvikningar, öppnor/slutor , förvänd galopp osv.
herregud, denna ponnyn gick alltid från klarhet till klar het.
och nu ska jag förvåna er och säga att då va det sista gången jag red henne.
innan jag började leta ponny.

Du va verkligen underbar, du fanns alltid där i din spilta och bara stog där
och tittade på mej med dina fina bruna ögon.
Jag finns såväl när jag inte mådde bra så gick jag alltid in till dej och bar stog där.
inget annat.
Du fanns alltid där, du finns kvar men du är inte min.
Jag saknar dej otroligt mycket ponnyn.


Nu kommer lite bilder:
Första gången jag red henne på ''skötarhelgen'' lösa tyglar, tjock, omusklad...

bilder från sommaren 2010:
efter skadan








KMet, LD

Prisutdelning i LD:

prisutdelning i LC (mästerskapsklassen)


sista gången jag red henne..


<3
Det blev ett ganska långt inlägg.. men det får sni stå ut med! :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0